Am I the only one who wants to be kidnapped by a "Bad Boy"?
 
Självklart pratar jag inte om att faktiskt bli kidnappad. Men jag har en känsla längst inne i magen som säger att jag har levt ett för prydligt liv. Jag började inte dricka på riktigt förens jag var runt 19 år. Jag hade sex för första gången vid 21 års ålder. Jag vågar inte riktigt släppa loss och inte bry mig om vad som händer, inte bry mig om framtiden och inte bry mig om vad folk tycker om mig.
 
Jag vill träffa den där perfekta killen som lever på gränsen hela tiden, han som får mig att våga göra det samma. Jag vill dricka varje dag med honom, ha sex på galna ställen och dansa fulla i hans vardagsrum till hårdrock. Jag vill känna mig säker med honom, tro att inget eller ingen kan komma åt mig så länge han har sina armar runt mig. Jag vill att han ska se mig i ögonen och se in i min själ. Att han ska ha världens självförtroende, att han ska vara bra på att slåss så om han skulle hamna i ett slagsmål så skulle han vinna. Jag vill att han ska vara spontan och säga nu hoppar vi in i bilen och åker, jag frågar honom vart och han svarar det kan bara vägen bestämma. Jag vill att han ska vara rik så vi slipper tänka på pengarna. Jag vill leva i Rihannas låt We found love. Jag vill skaffa matchande tattueringar för att jag tror att det här är the love of my life.
 
Jag behöver honom, jag vill älska honom så det gör ont. Jag vill att han kommer och hämtar upp mig och visar mig vägen ur mitt tråkiga, prydliga liv.
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej